Praktisk lösning av moralens ontologiska problem, och varför normativ etik är slöseri med tid
Reduktiv fysikalism verkar vara hippt i Yuval Noah Harari-kretsar (d v s bland Redditkrigare och liknande pseudointellektuela pessimister). Jag själv ställde mig bakom den filosofin under mina tidigare tonår, och kan säga att det är en riktigt deprimerande världssyn att följa. Så småningom kom jag som tur är ur den, och följande argument är vad jag kom på för att slippa undan.
Om objektiva värden -- och därav objektiv moral -- finns är det per definition fel att inte leva efter dess principer. Föreställ dig nu ett utfallsträd. Utfall A: objektiva värden finns; utfall B: objektiva värden finns inte.
Det kumulativa förväntade moralvärdet kan beräknas på samma sätt som du beräknar väntevärden när du spelar om pengar eller gör riskanalys på aktier; varje utfalls positiva utfall minus dess negativa utfall, multiplicerat med dess sannolikhet. $$E(X) = \sum_{i=1}^{n} x_i P(x_i) = x_1 P(x_1) + \dots + x_n P(x_n)$$
Vår ekvation blir ytterst enkel: finns inga objektiva värden spelar det utfallet ingen roll; nihilismens paradox är sådan att dess betydelse försvinner som den är sann. M a o: det enda utfallet som finns kvar i ekvationen är utfall A, och du har därför en moralisk plikt att leva enligt det antagandet.
Vi har nu fastslagit att det finns objektiva moraliska principer du är förpliktad att följa, oavsett om de underliggande objektiva värden som underbygger det systemet finns.
Varför normativ etik är slöseri med tid
Jo tack, tjena, filosofi är slöseri med tid -- what's next, eld är varmt?
Jo visst, men jag menar inte bara att det inte kommer ge dig ett jobb, eller att det är ett töntigt intresse. För att normativ etik att fylla en funktion ska man rationellt bygga ett etisk ramverk, och därefter anpassa sitt handlande efter dess principer. Det är inte så det fungerar. Istället byggs ramverken retrospektivt; man agerar efter vad som känns intuitivt rätt, och sedan skapar man ett etiskt system i vilket det agerandet klassas som rätt (eller väljer att följa ett existerande system i vilket ens handlande passar).
Inom normativ etik finns två dominerande filosofier: pliktetik (Kants kategoriska imperativ, etc) och konsekvensetik (utilitarism). Vi hittar på en hypotetisk person, vi kan kalla henne Immanuella Krant. Immanuella kallar sig själv för pliktetiker.
Plötsligt finner hon sig i en situation där en schizofren man tror hennes mamma är djävulen, och är ute för att döda henne. Han ber henne berätta var mamman befinner sig. Hon har sedan tidigare i sin bok Grundläggning av moralens metafysik nämnt att avstå från lögn som ett imperativ.
Immanuella tycker instiktivt det känns fel att låta sin mamma dödas, och rättfärdigar sin lögn med att både modern (död) och den schizofrena (fängelse) kommer till skada om hon talar sanning. Hon är nu konsekvensetiker.
Mamman slipper bli mördad, och blir så småningom gravid. Hon har egentligen inte råd med ännu ett barn, men bestämmer sig för att rådfråga sin dotter som läst så myckte normativ etik, om det är fel med abort. Immanuella, som nu är utilitarist, kommer fram till att lidandet av en graviditet och efterföljande ekonomiska svårigheter är långt mycket mindre än det positiva värdet av barnets långa liv, så abort är fel. Sedan tar hon argumentet ett steg längre: om ett barns liv har mer värde än graviditetens lidande är inte bara abort fel, det är fel att inte skaffa så många barn som möjligt -- hon måste sätta sin och resten av världens mammor i en Matrix-esque inseminationsfabrik till planetens bärande kapacitet är uppnådd. Detta känns horribelt, så hon undviker detta genoom att referera till att hon inte har någon rätt att styra över någon annans kropp. Immanuella är återigen pliktetiker.
30-1-2025, Kuala Lumpur