Ekonomiska nollsummespel

Sedan Adam Smith och merkantilismens slut ser folk, med undantag för ekonomiskt populistiska bottenskrap som Trump och VPK, inte längre på ekonomi som ett nollsummespel. Det idéskiftet har tjänat oss väl -- världen är bra mycket rikare än den varit utan samarbete och tillväxtpolitik. Med det sagt finns det ett fåtal branscher som faktiskt är nollsummesspel.

En sådan bransch är sport. Sport erbjuder absolut värde i form av underhållning (ekvivalent till priset man betalar för att se sporten, om vi utgår från människan som rationell), och samhällspositiva effekter som social sammanhållning och girardisk syndabocksmekanism. Däremot vill jag ställa den retoriska frågan om sport var avsevärt mycket mindre underhållande på 80-talet? Vi är nämligen så mycket bättre idag att ett medelmåttigt Championshipfotbollslag idag hade förväntas vinna över 80-talets bästa. Om du svarade nej, fotboll är inte avsevärt mycket roligare att kolla på idag, är den logiska slutsatsen att fotbollens underhållning inte korrelerar nära med fotbollens kvalitet.

Varför betalade då PSG över två miljarder om året för Kylian Mbappé? Inte för att han är bra, utan för att han är bra relativt andra spelare. Fotbollsentusiaster betalar mer för att få se de bästa, och "de bästa" finns alltid, oavsett hur brar spelarbasen är. Fotbollsspelarlöner är alltså ett nollsummespel; du lockar fler att satsa på fotbollen desto mer pengar du pumpar in i industrin, men fotbollen blir inte bättre på att fylla sitt syfte.

En annan sådan industri är skönhetsindustrin. Vackra människor har fler barn, och som en konsekvens av detta blir människor överlag vackrare för varje generation -- i en realistisk Outlander hade huvudkaraktären Claire Randall nog inte varit lika peppad på att kyssa 1700-talskrigare. Trots denna trend mot vackrare människor är går vi inte runt med konstant vidöppna ögon, stirrandes på Angelina Jolies och Brad Pitts på varje gathörn. Det är för att skönhet är ett relativt, inte absolut, värde. Lyckas skönhetsindustrin göra en person vackrare, blir resterande åtta miljarder människor marginellt fulare.

Marknadsföring fyller visserligen en kommunikativ funktion: teoretiskt sätt hjälper det konsumenten genom att informera om flera olika alternativ. I praktiken däremot är den mesta marknadsföringen ett nollsumme spel: de marknadsför inte för att informera, utan för exponeringseffekten, d v s att du som konsument litar mer på en produkt du sätt många gånger; du vet inte mer om Coca Cola efter den hundrade reklamen, men ändå är det troligare att du köper en Coca Cola om du sett den röda burken hundratals gånger.

Vad gör vi då åt dessa nollsummeindustrier? Vi gör vad man alltid gör när man försöker minska aktivitet i en viss sektor: vi beskattar dem. Detta gör ont i mig att säga -- högre beskattning och mer statligt ingripande är två saker jag är väldigt negativt inställd till, men ska jag följa den epistemiska kompassen jag framlade i mitt förra inlägg stärker min negativa utgångspunkt min säkerhet i dessa undantagsfall. Att beskattning hämmar tillväxt och ekonomisk aktivitet är inget problem här -- det är bara bra, då vi frigör arbetskraft och ekonomiska resurser som kan dirigeras åt produktivare aktiviteter.

Detta är ganska lätt när det kommer till absoluta nollsummeindustrier. När du köper en Rolex klocka kommer allt värde (d v s status) på bekostnad av andra. Här finns det inget tak på hur högt du rimligen kan beskatta, annat än Laffer-kurvans topp. Svårare är det när det kommer till svaga plussummespel, d v s partiella nollsummespel. Dessa vill vi inte beskatta bort; de fyller en funktion, men vi vill samtidigt inte att dessa industrier ska ha lika starka incitament som absoluta plussummeindustrier. Vi måste alltså på något sätt kvantifiera hur mycket av värdet som produceras är internt (företagsekonomiskt) värde kontra externt (samhällsekonomiskt). När ett försäkringsbolag lägger resurser på att undvika högriskkunder för hälsoförsäkring, hur mycket värde produceras i formen att självförvållad skada (t ex rökning) måste finansieras av personen själv (försäkring blir dyrare -> rökning blir mindre attraktivt), kontra hur mycket kostnaden bara förflyttas på annan part? 5%, eller 50%?

Man kan skapa en värdeanalysmyndighet, men jag har inte särskilt mycket tillit till den offentliga sektorns kompetens, och även om de skulle vara bra på att identifiera dessa industrier, ser jag framför mig att det inte skulle ta lång tid innan målet skiftar från att identifiera nollsummespel till att sluta se människor som rationella aktörer, och snarare beskatta sådant kommittén vill få bort (sockerskatter, tobakskatter, etc), speciellt i ett empati-auktoritärt land, utan tro på individen, som Sverige. Det skulle också öka risken för korruption och lobbying.

Bäst vore om man kunde sköta det algoritmiskt: skriva en ekvation för internt kontra externt värde producerat. Jag har inte lyckats -- kanske en smartare man än jag lyckas generalisera det.

For now får jag nöja mig med industrispecifika lösningar.

•Marknadsföring: A/B-testande kan fungera här. Förbjud marknadsföring en period och se hur mycket konsumtionen minskar. Använd regressionsnalys för att förutspå hur mycket av konsumtionen som skulle förbli om marknadsföring förbjöds permanent. Dividera den förutspådda marknadsförlusten med aggregerade marknadsföringskostnader och du får ut konkreta siffror på hur mycket av marknadsföringen som driver selektiv efterfrågan och hur mycket som driver marknadsbred efterfrågan. Beskatta därefter.

•Högfrekvenshandel av värdepapper: Här kan man man jämföra priser på "snabba" marknader (t ex NYSE) där högfrekvenshandel finns med "långsamma" marknader (där säljaren måste hitta den slutgiltiga köparen direkt). Prisskillnaden mellan dessa marknader jämförs sedan med HTF-firmornas vinster.

Det finns garanterat otaligt många fler industrier där detta problem går att lösa, men min kreativa källa har sinat.

2/2-2026, Kuala Lumpur